theresafmartens

Utsikt från skolan. Vädret är min fiende.

 

Mörkt, tyst, kallt.

Sten väggarna reser sig höga. 

Likt ögon stirrar rutorna på mig från byggnaderna.

Skuggor som sveper över marken och sträcker sig efter ett byte.

Jag är svag.

Jag sitter fast, fast i en ond cirkel som inte vill stanna.

Jag skriker, kvider, slår å sparkar.

Allt, allt för att ta mig loss.

Ta mig loss för att glömma, glömma allt och leva igen.

Jag sluter mina ögon, men allt jag ser under ögonlocken är min rädsla. 

Rädslan för att bli sedd, genomskådad och tryckt i ett hörn.

Klaostrofobiska kännslor kryper in under skinnet på mig. Det skrämmer och gör ont.

Likt törner på en ros som skär genom skinnet på mig.

Likt en knuten hand som trycker mot mitt bröst så luften tar slut i mina lungor.

Likt en sko som sparkar mot min bleka kropp.

Jag skriker. Jag vill ut. Jag är instängd. Jag vill inte. Stopp!

Jag vänder mig om, ser något vackert, och jag springer.

Men till ingen nytta, för det glider ifrån mig och sänder mer väggar som stängs runt mig.

 

Lite tankar man kan få när hjärncellerna ballar ur.