Ensam
Det är så ödsligt ute på morgonen. En resa tar sin form.
En vindpust drar längs nacken. Ett par ögon lyser i mörkret. Kan det vara du?
Känslor av tomhet sveper över gatan. Är det inbillning, eller kan jag höra någon som gråter?
Jag blundar, lyssnar om jag ska höra det igen. Men det är tyst igen.
Tittar mot himlen. Den börjar ljusna. Skönt. Inte lika kallt. Snart vaknar den slumrande byn igen. Och alla människor beger sig mot dagens nya mål.
Jag drar en lättnadens suck. Jag har mött så många som tagit en plats i mitt hjärta. Jag är fri. Fri från mina bojor, fri från mina plågoandar. Det ända som inte har försvunnit är tidens alla sår.
Kommentarer
Trackback
