Road tripp
Tog en liten mini semester med mina fyra älskade barn. Det var kul å vi passerade lite fina ställen på vägen. En tur igenom halva Sverige nästan. Hi hi
På väg till målet med resan.
Vackert när man åker gamla vägen.
Den gamla stenbron var fantastiskt vacker.
En liten paus i centrala Åmål. Där har man bott en gång i tiden... Kusligt vara på dessa gator igen. Även om det är vackert här.
En liten paus på hemvägen var välförtjänt. Fick se mycket på mini semestern, bara synd jag inte fick för mig att ta fler bilder. Ja ja. Det var då en trevlig resa.
Hoppas bilderna blev bra å till glädje för er. Ha det gött läsare.
Höst
Hösten är här. Löven singlar ner likt glänsande guldflagor och andra metaller. Naturen är fylld med vackra färger å skapar glädjen gör sig påmind. Skönt att det inte är så kallt iaf. Tåg som dundrar förbi med timmer å spån. Synd att passagerartågen inte går längre. Roligare, bekvämare och miljövänligare att åka tåg än buss. Men sverige är fattigt å det spars ner på allt som är bra. Tåg,, skola, äldreomsorg, dagis och sjukvård. Sveriges ekonomi är i botten och det märks överallt. Inte kul alls...
Nere....
Känner starka ångerfulla kännslor. Ångest in på benen. Att inte veta vad som väntar, att känna smärta över det normala. Det är inte roligt.
En promenad sägs hjälpa, men fungerade inte idag.
Jag drömmer drömmar som vägrar ge upp. Drömmer drömmar om samma person. Gång på gång. Jag önskar jag kunde möta denna människa å tala ut. Få ett avslut en gång för alla. Men kan inte. Det går inte. Rädslan är för stark.
Nej. Nu ska jag dunka huvudet i kudden å hoppas på att få sova lite.
En promenad sägs hjälpa, men fungerade inte idag.
Jag drömmer drömmar som vägrar ge upp. Drömmer drömmar om samma person. Gång på gång. Jag önskar jag kunde möta denna människa å tala ut. Få ett avslut en gång för alla. Men kan inte. Det går inte. Rädslan är för stark.
Nej. Nu ska jag dunka huvudet i kudden å hoppas på att få sova lite.
Tråk
Det finns mycket man kan göra. Men idag känns allt tråkigt. Har man haft en fantastisk kväll så blir dagen efter tråkig. Trött blir man å nästan allt känns fel.
Imorgon är det dags för att redovisa projektarbetet med fotoutställning. Protest mot kvinnoidealet. Nervöst. Främmande. Har vackra bilder, tagna av en otroligt skicklig fotograf. Men det känns ändå fel.
Jag vill bara gömma mig. Inte komma fram på bra länge. Å sen dessa ögon. Dessa vackra ögon överallt. Om det inte hade varit för dessa ögon så hade jag gömt mig. Dem ända som fått se mig då är familjen.
Mörka djupa ögon hemsöker mig. Om jag ändå kunde få beskåda de i timmar. Jag blir knäsvag av att se så vackra ögon. Borde blivit ögonläkare....
Känner att jag vill springa så långt så jag stupar. Bara springa så det värker i kroppen. Den har jag ändå inte så mycket för idag.
Ensam
Det är så ödsligt ute på morgonen. En resa tar sin form.
En vindpust drar längs nacken. Ett par ögon lyser i mörkret. Kan det vara du?
Känslor av tomhet sveper över gatan. Är det inbillning, eller kan jag höra någon som gråter?
Jag blundar, lyssnar om jag ska höra det igen. Men det är tyst igen.
Tittar mot himlen. Den börjar ljusna. Skönt. Inte lika kallt. Snart vaknar den slumrande byn igen. Och alla människor beger sig mot dagens nya mål.
Jag drar en lättnadens suck. Jag har mött så många som tagit en plats i mitt hjärta. Jag är fri. Fri från mina bojor, fri från mina plågoandar. Det ända som inte har försvunnit är tidens alla sår.
En gång...
En gång fanns ett ungdomshjärta. Ett oerfaret, naivt, villt och sårbart hjärta. Mitt hjärta.
Det började slå för en människa som tog många år att släppa.
År senare började det slå igen, och denna gång för min älskade make.
Tiden går fort.
Alla människor lever i sina bubblor. Min bubbla fick en vindpust idag. Den var nära att brista, men höll. Jag ser mig om i mina bekantskaper å ser att jag nått långt. Men jag är ännu svag. Så många människor jag möter. En del har starka bubblor andra med hål i. Min bubbla är tunn å svag. Den tål inte mycket.
Ett foto fick mig att blåsa i kull. Jag föll en bit, men jag ska resa mig igen. Är bara så svårt om man landar mjukare än vanligt. Min bubbla måste bli stark så att jag kan stå emot dessa blåsväder. Men det tar tid.
Ett par vackra ögon såg på mig idag. Jag såg tillbaka. Jag älskar att studera andras ögon. Finns så många vackra ögon. Min man har de vackraste. Men jag såg ändå något speciellt idag. Fina mörka ögon. Har aldrig studerat dessa ögon förr. Men idag gjorde jag det. Djupa vackra mörka ögon.
När man talar om ögon så finns det bara ett par som inte passar in. De är mina. Gröna, grunda och visar en trasig själ som sakta läker. Min bakgrund har skadat min själ. Jag tror att jag aldrig kommer att bli riktigt hel.
Jag vet. Jag skriver för mycket. Men det bara är så att det lär ut ibland.
Lättnad...
Lättnaden sköljer över mig när jag går längs vägen. En röst ekar å jag ryser till. En vind blåser sakta förbi å jag känner hur jag blir varm inomnbords. En kännsla, en tro, ett hopp om en lyckad dag. Bussen brummar på och jag vet. Nu, nu är det dags. Det har blivit tid att lämna det gamla bakom mig, och att ta klivet ut i det okända. Vid min sida har jag familjen och jag känner att nu kan inget stå ivägen nå mer. Jag vet att jag kommer att finna alla svar bara jag ger mig fan på det. Jag ska göra allt jag kan för att finna det jag söker. Vad det än må vara.
Fåglarna sjunger, de gör sig klara för att flyga söder ut. Övervintrarna bättrar på sina bon och solen är på väg upp. Jag fäller en tår av lycka. Nu kommer allt att lösa sig.
Fåglarna sjunger, de gör sig klara för att flyga söder ut. Övervintrarna bättrar på sina bon och solen är på väg upp. Jag fäller en tår av lycka. Nu kommer allt att lösa sig.
Ljus i mörkret...
Jag har varit på minnneslunden. Mörkt, tyst å kallt. Men fridfullt på något sett. Jag pratade lite med mormor, och alla andra som jag håller kär som lämnat jordelivet. En varm tanke till alla som mist någon. Jag vet hur det känns. Saknade men aldrig glömda.
Lycka???
Vad är egentligen lycka?
Lycka för mig vet jag inte riktigt helt. Jag har ett hem, en man och fyra härliga barn. Vad mer kan man önska, kan man fråga sig. Jag vet inte hur det ska gå till... Känns som något fattas, men vet inte vad.
Håller på med ett projektarbete i plugget som handlar om kvinnoidéalet. Det är intressant då man får lära sig så mycket. Men det ska ju vara en protest i det oxå. Det är svårt att få till det tycker jag.
Hur protesterar man mot det egentligen?
Visar sig naken för en fotograf som lite halvt motvilligt tar bilder?
Springer neck i skogen eller på gatan?
Hoppar hage i underkläder och visar sin fåriga mage efter förlossningar?
Struntar i att raka benen?
Vad är egentligen en protest mot kvinnoidéalet?
Jag kan säkert komma på något bättre än vad jag gjort, men det är svårt. Detta skolarbetet tär nästan på mig. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få det riktigt bra.
Det ska redovisas på torsdag. Det gör mig smått nervös, och smått grinig... Jag får verkligen kämpa för att hålla det inom mig...
Jag känner mig konstig plötsligt när olustigheten sköljer över mig. Ska jag våga? Ska jag våga ta steget att presentera detta arbete?
Jag känner att jag är tvungen till det. Jag lär ha dessa betyg för att komma någon vart i livet. Men det känns inte som det leder mig i den riktning som mitt mål säger. Jag bara vill blunda. Nypa mig i armen och hoppas på att det hela är en ond mardröm som jag ska vakna upp ifrån. Jag har inte så mycket till övers för mig själv just nu. Jag önskar bara att det hela kunde få ett slut snart. Ett avslut så jag kan börja med nästa projekt....
Jag stänger in mig i mitt inre och låtsas som det regnar. Jag önskar att någon kunde se mig. Rycka tag i mig och säga. Det kommer att gå bra. Du är stark, modig och envis nog att klara att genomföra detta. Du kommer att klara det. Tro mig.
Men det är bara en ekande önsketanke i mitt huvud. Så klart är det ingen som gör det. Så klart får jag kämpa vidare med detta. Så klart ska jag genomföra det även om det smärtar.
Livet går vidare. Fotografera något å känn dig nöjd. Pyttsan.
Nej, nu lär jag sluta klaga på allt å se till å få något gjort.
Ha det gott folk.
Lycka för mig vet jag inte riktigt helt. Jag har ett hem, en man och fyra härliga barn. Vad mer kan man önska, kan man fråga sig. Jag vet inte hur det ska gå till... Känns som något fattas, men vet inte vad.
Håller på med ett projektarbete i plugget som handlar om kvinnoidéalet. Det är intressant då man får lära sig så mycket. Men det ska ju vara en protest i det oxå. Det är svårt att få till det tycker jag.
Hur protesterar man mot det egentligen?
Visar sig naken för en fotograf som lite halvt motvilligt tar bilder?
Springer neck i skogen eller på gatan?
Hoppar hage i underkläder och visar sin fåriga mage efter förlossningar?
Struntar i att raka benen?
Vad är egentligen en protest mot kvinnoidéalet?
Jag kan säkert komma på något bättre än vad jag gjort, men det är svårt. Detta skolarbetet tär nästan på mig. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få det riktigt bra.
Det ska redovisas på torsdag. Det gör mig smått nervös, och smått grinig... Jag får verkligen kämpa för att hålla det inom mig...
Jag känner mig konstig plötsligt när olustigheten sköljer över mig. Ska jag våga? Ska jag våga ta steget att presentera detta arbete?
Jag känner att jag är tvungen till det. Jag lär ha dessa betyg för att komma någon vart i livet. Men det känns inte som det leder mig i den riktning som mitt mål säger. Jag bara vill blunda. Nypa mig i armen och hoppas på att det hela är en ond mardröm som jag ska vakna upp ifrån. Jag har inte så mycket till övers för mig själv just nu. Jag önskar bara att det hela kunde få ett slut snart. Ett avslut så jag kan börja med nästa projekt....
Jag stänger in mig i mitt inre och låtsas som det regnar. Jag önskar att någon kunde se mig. Rycka tag i mig och säga. Det kommer att gå bra. Du är stark, modig och envis nog att klara att genomföra detta. Du kommer att klara det. Tro mig.
Men det är bara en ekande önsketanke i mitt huvud. Så klart är det ingen som gör det. Så klart får jag kämpa vidare med detta. Så klart ska jag genomföra det även om det smärtar.
Livet går vidare. Fotografera något å känn dig nöjd. Pyttsan.
Nej, nu lär jag sluta klaga på allt å se till å få något gjort.
Ha det gott folk.
Att förlora....
Jag vann en vän och ett förtroende en dag.... Jag var på fest å blev full... Telefonen skulle jag lämnat hemma. Jag krossade mig själv och är rädd att jag brände en fin vänskap. Försökt be om ursäkt å säga förlåt. Det svider i mitt hjärta då jag burit mig så dumt åt. Minnen sköljer över mig å jag gråter tyst för mig själv. Jag är i vissa lägen den dummaste som gått i ett par skor. Jag skäms för att vara jag. Jag önskar att jag kunde göra fredagen ogjord. Men det är för sent. Jag skriker inombords. Jag har inte varit snäll. Om du läser detta, du som är drabbad av min dumhet å brist på kontroll. Förlåt för allt jag gjort. Hoppas så innerligt att du vill godta det och ta emot min förlåtelse. Till er andra läsare. Tack för ni tog er tid att läsa......
Fan!!!!
Blir arg på mig själv. Var iväg å köpte ljus. Men skulle bara hem en vända för å bada å natta barn. Tänkte gå till minneslunden sen. Men nej, jag fastna för ett historiskt program på tv. Nu sitter jag här å svär nu när jag ser hur kallt det blivit ute. Nåja, jag lär till plugget i morgon så jag får ta lunchen till att tända ljus på kyrkogården i närheten. Jag ska prova lära mig den här bloggen igen oxå. Jag har glömt en del funktioner märker jag å den såg helt anorlunda ut än vad jag väntat mig. Men, men. Är ju å tre år sedan sist. Minnet är kort men bra.
Gammal
Nog för den har tio år på nacken.... Men den har fan så mycket högre kvalitet på bilderna än min 6 månader gammla telefon. Love my camera!
Kallt
Det börjar bli kallt ute nu. Ska ta en kvälls promenad sen å ta lite bilder. Så skönt komma ut å gå. Lär om minneslunden å. Ett år har gått sedan min fd lärare gick bort. Fem år sedan älskade mormor försvann från jordelivet. Men nu ska jag först fixa lite annat. Hoppas att jag kan hålla liv i denna blogg nu. Idag kan jag då säga att jag är i behov av att skriva av mig. Men som sagt så går sådant i vågor. Happ... nu lär jag göra annat. Häng kvar läsare. :-)
Förfall.... Ooops...
Jaha, inte bloggat på tre år... Prova få igång det igen kanske..
Hänt sedan sist då... Hmmmm... Jo, jag är nu mera 4 barns mor.. Pluggar.... En katt, fyra förlorade.. :(
Ja, hoppas jag kan hålla liv i den här bloggen nu då.
Hänt sedan sist då... Hmmmm... Jo, jag är nu mera 4 barns mor.. Pluggar.... En katt, fyra förlorade.. :(
Ja, hoppas jag kan hålla liv i den här bloggen nu då.
